Varenda kotte njöt väl av sin semester. Varför kunde jag då inte få njuta av en jag också? Jag arbetade hårt – jag hade redan hanterat flera projekt som var viktiga för att göra framsteg inom de affärer som företaget var inblandat i; månader, dagar, timmar bakom mitt skrivbord för att välja kandidater, läsa igenom ansökningar, skicka ut projekt och försäkra mig om att varje tjänsteleverantör fick sina pengar utan försening.

Hur var det då möjligt att de andra höll på att packa ner sina baddräkter eller vinterkängor när jag svettades floder i min engelska kostym? Jag som kokade kaffet på morgonen och eftermiddagen, som svarade på alla telefonsamtal som Gutiérrez och Amingorena inte ville ta, som kämpade med de mindre trevliga kontakterna mellan leverantörer och kunder, fanns det inte någon semester för mig?

Jag såg hur alla anställda gick in på Vargas kontor och kom ut med seger i blicken, leende vid tanke på den semester som de just lyckats få. Jag visste att jag borde ta mod till mig och gå in på det där kontoret jag också för att rycka åt mig min semester ur händerna på den som också hade rätten att neka mig den. Det gjorde jag. Och här står jag. I ett tomt kontor.

Vargas ord ekade fortfarande i mitt huvud: ”Nej, min kära Juan. Beklagligt nog kan din lilla resa till kusten inte bli av. För närvarande behöver jag någon som vaktar fortet, det förstår du säkert.” Jag var svag. Men min svaghet har inget att göra med att jag fortfarande är kvar här. Om jag bara hade varit så lite som ett halvt steg före Vargas... Om jag bara hade vetat att det fanns en magisk nyckel för att lyckas få några dagar vid kusten... Jag frågade mig hur behagligt det hade varit att vara på stranden efter att ha vunnit Vargas empati på samma sätt som de andra hade gjort det: genom att säga till honom att jag skulle arbeta från stranden under min lilla utflykt till kusten.

Varenda en skulle ha semester. Varför skulle då inte jag få någon? Jag jobbade hårt, jag hade drivit ett flertal projekt av största vikt för företagets affärer. Månader, dagar, timmar vid skrivbordet för att välja ut kandidater, gå igenom ansökningshandlingar, tilldela projekt och försäkra mig om att alla leverantörer skulle få betalt i tid.

Hur var det då möjligt att de andra höll på att packa sina badkläder och sina vinterstövlar medan jag svettades ymnigt innanför min kostym av engelskt snitt? Jag, som kokade morgon- och eftermiddagskaffet, som besvarade alla telefonsamtal som Gutiérrez och Amingorena inte ville ta hand om, som kämpade med alla obehagliga förehavanden mellan leverantörer och kunder - skulle det inte finnas semester för mig?

Jag såg hur alla andra gick in på Vargas kontor och kom ut triumferande, leende, uppfyllda av tanken på den semester de just hade fått beviljad. Jag visste att jag borde ta mod till mig och gå in på det där kontoret jag också, för att hugga för mig semesterdagar ur de händer som också skulle ha rätt att neka mig dem. Och det gjorde jag. Och här är jag - och njuter av ett tomt kontor.

Vargas ord ekade fortfarande i mitt huvud: "Nej, Juancito. Dessvärre kan din lilla kustresa inte bli av. Just nu behöver jag någon som vaktar borgen, förstår du?". Jag var svag. Men min svaghet har ingenting att göra med att jag fortfarande sitter här. Om jag bara hade stått åtminstone ett halvt steg framför Vargas… Om jag bara hade vetat ett det fanns en magisk nyckel för att erhålla några dagars vistelse på kusten... Jag frågar mig dock hur angenämt det hade varit att vistas på stranden om jag hade vunnit Vargas empati på samma sätt som de andra: försäkrat honom om att jag skulle arbeta från stranden under min lilla avstickare till kusten.

Var och en vill njuta av din semester. Varför skulle jag då ha inte för? Han arbetade hårt, hade åkt för flera viktiga projekt för främjande av verksamhet där företaget levererades, månader, dagar, timmar vid skrivbordet, välja ut kandidater, granskar ansökningarna, tilldela projekt och säkerställa att alla tjänsteleverantörer tjänster mottagit din betalning utan dröjsmål.

Hur var det möjligt då att de andra var packa sina badkläder och stövlar snö när jag svettas alltför mycket under engelsk-cut kostym? Jag, som var att koka kaffe på morgonen och eftermiddagen, besvara alla samtal Amingorena Gutierrez och inte vill delta, för att hantera obehagliga frågor mellan leverantörer och kunder, inte lämna mig?

Såg som varje anställd in på kontoret Vargas och visade triumferande leende, tänka på semester han hade just vunnit. Han visste att han skulle ta mod och gå in på kontoret jag också ta min semester från händer som också skulle ha rätt att förneka det. Och jag gjorde. Och här är jag. Med ett tomt kontor.

Vargas ord ekade i mitt huvud: "Nej, Johnny. Tyvärr din lilla resa till kusten kanske inte. Just nu behöver jag någon som tar hand om fortet, du vet." Jag var svag. Men min svaghet har ingenting att göra med att jag är fortfarande här. Om det hade varit ännu ett halvt steg före Vargas ... Om jag visste att det fanns en magisk nyckel för att förtjäna mitt bo vid kusten för ett par dagar ... Jag undrar vad som skulle ha varit så roligt att vara på stranden, pratar med Vargas vann empati på samma sätt som de hade vunnit den andra, och informerade honom om att han skulle arbeta från stranden under min utfärd till kusten.