Am andern Tag war die Hochzeit. Während der Trauung hörte man die Braut weinen, es schien, als ahne sie ihr trauriges Schicksal voraus, während der Bräutigam, Herr Peter Salomon Curius, selbstbewußt und höhnisch lächelnd um sich blickte. Die Sache war die, daß es kein Geschöpf auf Gottes Erdboden gab, dem er sich nicht überlegen gefühlt hätte.
Als das Hochzeitsmahl zu Ende war, wurde Engelhart mit den andern Kindern ins Freie geschickt. Es war ein lieblicher Garten hinter dem Haus, voll Apfel- und Kirschenbäumen. In dem dumpfen Trieb aufzufallen, sonderte sich Engelhart von der Gesellschaft ab und schritt in einer den Erwachsenen abgelauschten Gangart in der Tiefe des Gartens hin und her. Was ihm unbewußt dabei vorgeschwebt hatte, geschah; die jüngste Cousine folgte ihm, stellte sich ihm gegenüber und blitzte ihn mit dunkeln Augen schweigend an. Nach einer Weile fragte Engelhart um ihren Namen, den er wohl schon einige Male gehört, aber nicht eigentlich begriffen hatte. Sie hieß Esmeralda, nach der Frau des Onkels Michael in Wien, und man rief sie Esmee. Dieser Umstand erweckte von neuem Engelharts prickelnde Eifersucht, und er fing an, prahlerische Reden zu führen. Der Lügengeist kam über ihn, zum Schluß stand er seinem wahnvollen Gerede machtlos gegenüber, und Esmee, die ihn verwundert angestarrt hatte, lief spöttisch lachend davon.
Um diese Zeit faßten seine Eltern den Beschluß, ihn, obwohl er zum pflichtmäßigen Schulbesuch noch ein Jahr Zeit hatte, in eine Vorbereitungsklasse zu schicken, die ein alter Lehrer namens Herschkamm leitete. Herr Ratgeber, der große Stücke auf Engelharts Begabung hielt und große Erwartungen von seiner Zukunft hegte, war ungeduldig, ihn in den Kreis des Lebens eintreten, von der Quelle des Wissens trinken zu sehen. Er dachte an seine eigne entbehrungs- und mühevolle Jugend. Noch in den ersten Jahren seiner Ehe liebte er gehaltvolle Gespräche und gute Bücher und bewahrte eine schwärmerische Achtung für alles, was ihm geistig versagt und durch äußerliche Umstände vorenthalten blieb. | Dagen därpå stod bröllopet. Under vigseln hörde man bruden gråta; det verkade som om hon anade sitt sorgliga öde, medan däremot brudgummen, Peter Salomon Curius, självsäkert och hånfullt leende såg sig omkring. Faktum var att det inte fanns någon varelse på Guds jord som han inte kände sig överlägsen. När bröllopet var över, skickades Engelhart ut tillsammans med de andra barnen. Det fanns en härlig trädgård bakom huset, full av äppel-och körsbärsträd. I dunkel strävan att dra uppmärksamheten till sig till lösgjorde sig Engelhart från de övriga, och travade likt en vuxen fram och tillbaka nere i trädgården. Det som omedvetet hade föresvävat honom skedde; den yngsta kusinen följde honom, vände sig mot honom och blickade tyst mot honom med sina mörka ögon. Efter en stund frågade Engelhart vad hon hette, vilket han måste ha hört några gånger men inte riktigt hade uppfattat. Hon hette Esmeralda, efter hustrun till farbror Michael i Wien, och hon kallades Esmee. Detta faktum gjorde att Engelhart återigen kände ilningar av svartsjuka, och han började prata skrytsamt. Tvånget att ljuga kom över honom, och till slut stod han maktlös inför sina villfarelser, och Esmee, som förvånat hade stirrat på honom, sprang hånfullt skrattande därifrån. Vid den här tiden, fattade hans föräldrar beslutet att sända honom till en förberedande skola, trots att det skulle dröja ytterligare ett år innan han blev skolpliktig. Skolan förestods av en gammal lärare vid namn Herschkamm. Herr Ratgeber som hade höga tankar om Engelharts begåvning och hyste stora förväntningar på dennes framtid, väntade otåligt på att få se honom träda ut i livet och dricka ur kunskapens källa. Han tänkte på sin egen mödosamma ungdomstid, fylld av försakelser. Ännu under de första åren av sitt äktenskap älskade han berikande samtal och goda böcker och bevarade en passionerad respekt för allt som andligen nekades och av yttre omständigheter förvägrades honom. |