Am andern Tag war die Hochzeit. Während der Trauung hörte man die Braut weinen, es schien, als ahne sie ihr trauriges Schicksal voraus, während der Bräutigam, Herr Peter Salomon Curius, selbstbewußt und höhnisch lächelnd um sich blickte. Die Sache war die, daß es kein Geschöpf auf Gottes Erdboden gab, dem er sich nicht überlegen gefühlt hätte.
Als das Hochzeitsmahl zu Ende war, wurde Engelhart mit den andern Kindern ins Freie geschickt. Es war ein lieblicher Garten hinter dem Haus, voll Apfel- und Kirschenbäumen. In dem dumpfen Trieb aufzufallen, sonderte sich Engelhart von der Gesellschaft ab und schritt in einer den Erwachsenen abgelauschten Gangart in der Tiefe des Gartens hin und her. Was ihm unbewußt dabei vorgeschwebt hatte, geschah; die jüngste Cousine folgte ihm, stellte sich ihm gegenüber und blitzte ihn mit dunkeln Augen schweigend an. Nach einer Weile fragte Engelhart um ihren Namen, den er wohl schon einige Male gehört, aber nicht eigentlich begriffen hatte. Sie hieß Esmeralda, nach der Frau des Onkels Michael in Wien, und man rief sie Esmee. Dieser Umstand erweckte von neuem Engelharts prickelnde Eifersucht, und er fing an, prahlerische Reden zu führen. Der Lügengeist kam über ihn, zum Schluß stand er seinem wahnvollen Gerede machtlos gegenüber, und Esmee, die ihn verwundert angestarrt hatte, lief spöttisch lachend davon.
Um diese Zeit faßten seine Eltern den Beschluß, ihn, obwohl er zum pflichtmäßigen Schulbesuch noch ein Jahr Zeit hatte, in eine Vorbereitungsklasse zu schicken, die ein alter Lehrer namens Herschkamm leitete. Herr Ratgeber, der große Stücke auf Engelharts Begabung hielt und große Erwartungen von seiner Zukunft hegte, war ungeduldig, ihn in den Kreis des Lebens eintreten, von der Quelle des Wissens trinken zu sehen. Er dachte an seine eigne entbehrungs- und mühevolle Jugend. Noch in den ersten Jahren seiner Ehe liebte er gehaltvolle Gespräche und gute Bücher und bewahrte eine schwärmerische Achtung für alles, was ihm geistig versagt und durch äußerliche Umstände vorenthalten blieb. | Den andra dagen hölls bröllopet. Under bröllopsceremonin hördes bruden gråta. Det var som om hon redan anade sitt framtida sorgliga öde. Samtidigt såg sig brudgummen, Peter Salomon Curius, självsäkert och hånfullt leende omkring. Saken var den, att det inte fanns en enda varelse på guds jord som han inte skulle ha känt sig överlägsen över. När bröllopsmåltiden var över, skickades Engelhart ut tillsammans med de andra barnen. Det fanns en ljuvlig trädgård bakom huset, full av äppel- och körsbärsträd. Ur en obestämd drift att väcka uppmärksamhet, isolerade sig Engelhart från gruppen och gick av och an i trädgårdens djup på ett sätt som han hade sett de vuxna göra. Vad som omedvetet hade föresvävat honom, inträffade; den yngsta kusinen följde efter honom, ställde sig framför honom och tittade tyst på honom med mörka, blixtrande ögon. Efter en stund frågade Engelhart efter hennes namn, vilket han säkert redan hade hört några gånger, men inte riktigt hade förstått. Hon hette Esmeralda efter farbror Michaels fru i Wien, och man kallade henne Esmee. Detta väckte åter igen Engelharts avundsjuka och han började skryta. Behovet av att fabulera tog överhandel och till slut stod han maktlös inför sitt vansinniga skrävlande. Esmee, som hade stirrat förvånat på honom, sprang därifrån hånfullt skrattande. Vid den här tiden beslöt hans föräldrar att sätta honom i en förberedelseklass, trots att det var ett år kvar till den lagstadgade skolstarten. Förberedelseklassen leddes av en gammal lärare vid namn Herschkamm. Herr Ratgeber, som hade stora tankar om och förväntningar på Engelharts begåvning, var otålig och ville se honom vandra in i livets alla områden och dricka ur kunskapens bägare. Han tänkte på sin egen uppväxt full av försakelser och vedermödor. Ännu under de första åren av sitt äktenskap älskade han djupa samtal och bra böcker och bevarade en romantisk aktning för allt som, genom yttre omständigheter, hade förvägrats honom intellektuellt. |